Besked

Jag har aldrig blivit så kränkt och sårad som idag när vi var på ultraljud!
Under själva ultraljudet pratade vi lite och jag berättar att det har varit en jobbig graviditet med depression och rädsla och att jag hoppas på att pyret inte ska ha växt på sig så mycket så vi kan få föda vanligt.
Men efter alla mätningar så visar det sig att pyret växer på i rasande fart och ligger nu på 4.6 kg så det blir att det kommer sluta med snitt.

När vi får reda på detta så blir jag självklart ledsen känner hur det sista hoppet jag haft försvinner. Vi ställer lite frågor till läkaren men får inte något riktigt svar utan hon låter bara sur och kort.
Jag säger då att jag orkar inte med det här nå mer, jag har nått min gräns! Det har bara varit motgångar på vägen hela tiden och så kom det här! Då utbrister barnmorskan/läkaren att jag är omogen som säger så.
Då brast det totalt och jag tog mina saker och gick! Jag var aldrig otrevlig mot henne men hon hade mage att hoppa på mig!!

Efter vi kommit hem och jag har lyckats samla mig lite så ringer jag upp patientnämnden och berättar detta.
Dom kommer nu ta det vidare till hennes chef så ingen annan ska behöva uppleva samma sak som jag gjorde.

Som alla säger så kommer denna graviditet sluta bra och vi kommer få en go lite kille i familjen men det har som sagt varit en otroligt lång och jobbig väg hit och med beskedet idag så känns det inte direkt bättre. Jag kommer aldrig få föda normalt och när man blir snittad så känner man sig misslyckad (vet att man inte är det). Men man ställer sig frågan "vad är det för fel på mig?" "Varför kan inte jag?" Jag vet att det inte är något fel på mig men det är känslan man får.