Jag trodde jag hade kommit förbi den största delen av min depression men så fel jag hade. Den har nog aldrig varit så jobbig som nu. Att kliva upp ur sängen är som en stor utmaning varje morgon, jag är glad att jag ska iväg med Moa varje morgon så man har en anledning.
Men mer ork än så finns inte, jag är som en zombie varje dag och jag hatar att må såhär!! Jag vill att den här graviditeten ska ta slut nu så jag hittar tillbaka till den glada Malin som jag brukar vara!
Jag är ledsen på att känna mig så ensam och utsatt fast jag vet att jag har så många människor runt omkring mig men man vill ju inte erkänna eller visa utåt hur man egentligen mår, varken för sig själv eller någon annan.
Jag har nog aldrig förstått att en depression är en sjukdom som inte är så lätt att bara ta sig ur, jag har tänkt att det måste ju bara vara att ändra attityd men så fel jag haft!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar