Kär i kärleken?!

Jag kom på mig själv här om dagen att de va otroligt längesedan jag var kär och verkligen kär på riktigt! Jag har gått och blivit kär i själva kärleken, man tycker om själva situationen att ha någon där som finns vid ens sida. Men kär de va de otroligt längesedan jag va. Jag har verkligen tyckt om personerna som har funnits i mitt liv men mer än så är de nog inte om man tänker efter.
Jag har nog varit rädd för att vara själv för de har alltid dykt upp någon. Men jag har verkligen kommit på mig själv nu och nu får de bli ett stopp på de här.
Jag har otroligt lätt att inbilla mig att jag är kär i någon bara för att jag trivs med personen men jag måste sätta stopp för dom tankarna och verkligen känna efter vad jag känner för personen på riktigt!Är de riktiga känslor eller är de bara situationen som gör mig förälskad?
Från och med nu så blir de att tänka om och verkligen känna efter om den "rätte" någon gång skulle dyka upp ;) Men just nu har jag gett upp hoppet om kärlek!
Självklart finns tankarna om att man vill dela sitt liv med någon, att ha någon att komma hem till på kvällarna, någon att mysa ner sig hos, någon att småbråka med, en person som tycker om mig för den jag är. Men just nu lägger jag bort dom tankarna och försöker hitta mig själv och mitt eget liv.